trötthet

Det är inte alltid fördelaktigt att vara nattmänniska. I söndags kom jag som sagt hem från helsingborgsfestivalen och tröttheten hängde över mig som en dimma. Trots det har jag inte lyckats att ta igen någon som hellst sömn på mina 2-3 dagar hemma. Jobbat som vanligt vilket betyder att väckarklockan ringer vi 06. 30, vanligen snosar jag lite men endå, i säng har jag inte lyckats pallra mig förrens efter midnatt. Alltså har dom senaste dagarna gått som i ett zombie-töcken. Går runt på jobbet och ser förvånad och clueless ut(efter som jag spärrar upp ögonen, och lyfter ända från ögonbrynet), medan jag kämpar för att hålla ögonen öppna. Men det är väl som dom säger, sova kan man göra när man är gammal.

Festival nr 2

Efter någon veckas vila (eller egentligen vanligt jobb) var det åter festivaldax. Tisdag efter jobbet bar det av, tågets destination var Helsingborg.För mig blev det andra året på Helsingborgsfestivalen. En miss i planeringen visade sig vara att vi inte hade någon avsedd sovplats, men Totsie löste det hela med att inkvartering hos sig och andra helsingborgare som var involverade i festivalen.
Råkade höra en konversation som en stund satte igång min hjärna för högvarv, men det gav med sig efter en stund.
Sen drog det hela igång med utbildning på onsdagen samt lite bygge. Jag fick vara stf gc även denna festivalen och det på stora scen.
Fantastiskt väder, trevliga människor och vacker stad. På hela taget en mycket lyckad festival, men som vanligt lite blåmärken och ont i fötterna. Nu blir det till att jobba 2 ½ dag sen får putte se upp!

jag jobbar med mirakel

Ibland får man spännande uppdrag på jobbet, man känner sig lite som en superhjälte som förväntas klara det omöjliga. Idag sa en ssk till mig att en specifik patient behövde få komma upp till maten, ingen omöjlighet kan man tänka. Patienten i fråga ser ochså ganska pigg ut, med mycket hjälp av mig sitter patienten tillslut på sängkanten. Jag inser att ståträning i kombination med överflyttning till stol inte går att klara på egen hand trots allt. Ringer på en usk: a, som snart kommer. Hon informerar mig om att ssk:n kanske har lite orealistiska förväntningar då patienten i vanliga fall överflyttas med lift. Men på denna sal finns ingen lift, så vi får göra ett försök, och hör och häpna patienten går till och med några steg, stödjer dåligt på benen. Så skicka era halta och lyta till mig , jag är tydligen helbrägdagörare.

Burn

Igår lyckades jag med konststycket att söla kokhett pasta vatten på min hand. Pek och långfingret på höger hand blev värst ansatt och jag var ynklig hela dagen. Idag ser pekfingret ut som det ska trilla av.

snacka om tankspridd...

När man glömmer tvätta håret när man duschar kan man allt klassas som disträ.

Handy woman

Min springare har allt för länge varit halt, det har varit för lite luft i däcken, och kedjan och dreven har varit så smutsiga att det knappt gått att växla. Men nu är min blue uppfrächad. Min trogna vän sen 11 ½ år tillbaka har nu fått nya däck och blivit oljad. Min cykel förflyttar sig nu som blixten. Allt jag behövde var en spark i baken av pappa som ihandlade matrialet, resten löste jag själv lätt och smidigt. Ger migsjälv en klapp på axeln!

Att göra intryck

Hur gör man ett intryck, eller kanske viktigare, ett avtryck? Detta har jag funderat över ibland. I perioder känner jag mig menlös, en känsla av att man inte gör ett bestående intryck, att jag egentligen är ganska osynlig och oihågkommlig. Min gymnasietid upplevde jag det ofta så, kanske för att många av mina vänner var så färgstarka, efteråt har jag dock förstått att så inte alltid var fallet. Blir förvånad och förbluffad när en främlig helt otippat kommer ihåg mig.

Vad krävs för att fästa ett avtryck i längden?

Första intryck är också ett begrepp att beakta, för mig betyder första intryck jätte mycket, men det innebär inte att det är hugget i sten och inte går att ändra eller fördjupa, men jag ska inte påstå att det är det lättaste. Tror och hoppas att jag vid ett första intryck försöker hålla mig fördomsfri och göra mig en egen uppfattning, även om ord och beskrivningar har föregått personen i fråga.

Vad ger jag för första intryck egentligen?
Det beror helt på dag, humör och situation. Men jag styr nog inte över det själv och bestämmer inte vad jag skall avspegla.
det är spännande vad andra har för bild av en och hur det många gånger skevar mot min egen uppfattning.

Min chef beskrev mig på ett medarbetar samtal som en rak person som får saker gjorda, person med integritet, sen använde hon använde även ordet mystisk.... stämde inte precis med min bild men....

Mystisk det gillar jag.

äppelknyckarbyxor

I början av sommaren köpte jag ett par byxor. Dom har resår strax nedom knät, med bred linning och är vida. Jag skulle vilja kalla dem äppelknyckarbyxor, eller jag kallar dom det. Tror det kan vara mina favoritbyxor just nu, och det går minsann att gömma äpplen i dom, för det har jag provat. Var i Arvika på förfest inför festivalen, och sov på hotell. Vid frukosten stod det lappar att all mat skulle förtäras i matsalen. Men jag smugglade minsann ut ett par äpplen i mina byxben, inte kunde man ens misstänka att de fanns där.

Jo har ett par till byxor som jag är mycket förtjust i, fick ärva dom på fstivalen. Massa fina. Tackar min fina vän!

Nattkonversationer

Jag är och har alltid varit ett nattdjur. Är som mest inspirerad, driven och kreativ på natten. Min hjärna vill jobba när det är mörkt ute.
Spelar ingen roll vart jag befinner mig, om det är att jag nattvakar på en festival för att lära känna någon eller om MSN gör att tangenterna på datorn blir varma av ytliga eller djupa disskutioner, så är det då jag trivs som bäst. På något sätt kan mörkret ge ett skydd och gör det lättare att öppna upp, vara mottaglig och ransaka. Konstigt det där.

Kramar

Kramar är något utav det bästa jag vet. Kramar är bra i dom flesta former. För ett par veckor sedan upptäckte jag dock att jag börjat kamas på ett sätt som jag inte tycker om. När men kramar sådär halvhjärtat med ena armen, och resten av kropppen är redan på väg åt ett annat håll. Det känns opersonligt och oengagerat. Kanske var det bara just där och då som det blev så, eller kanske var det just personen jag kramade som var orsaken, men jag reflekterade över det hela strax efteråt.
Festivaler är detsamma som kramkalas för mig, man får kramas till höger och vänster, men känd och okända människor. A tt krama helt okända personer lärde jag mig på gymnasiet. Vänner till vänner som dök upp på fester var helt klart förtjänta av en kram. Tror jag numera är lite mer restrektiv, varför vet jag inte.
Hur är en bra kram för mig? Den är varm, mjuk och lagom hård, den har en känsla av vänskap, trygghet, tröst eller gemenskap.

ett år

För nästan exakt ett år sedan lärde jag känna någon, en någon som utmanar mig, en någon som är snäll och omtänksam, massa bra heltenkelt. Det har under året varit många turer och allt pga av mig, det är jag ledsen för.
Men vill att du ska veta att du är viktig för mig, sätter rosa ludd i min hjärna och får mig att göra konstiga saker. Dina kramar får mig att känna mig trygg och håller mig på fötter när världen ibland snurrar för fort.

roadtrip

Efter lite avslutande avveckling på måndagen bar det av hemmåt. Jag fick åka med några av mina funktionärer. Vi missade en avfart så reseplanen ändrades lite på vägen. Men hem kom vi trots allt. Det var hel del skratt och trevliga ämnen som avverkades på vägen, och lite sömn han jag dessutom med.

På lyran

Efterfesten hade i år bytt loklisation, den var på lyran, i dubbelbemärkelse. Det var regnet som jagade iväg oss från den traditionsenliga platsen på udden. Ur vår grupp var vi kring 2 handfulla som orkat stanna kvar för lite öl. Jag hade fantastiskt roligt. Gäller dock att ha rutin när man ätit, druckit och sovit dåligt i en veckas tid och därefter fyller på med öl. Några tog nog allt i för hårt.

Arvika festivalen

Ramlade in som Stf Gc i år, det innebär ett steg uppåt. Redan på vägen till Arvika var det som något tog emot. Kände mig inte alls motiverad, inte peppad och funderade några gånger på varför jag överhuvudtaget var på väg. Men när jag annlände till desitnation känndes det hela lite bättre, och efter att ha träffat några av vännerna så började det hela ordna till sig.

Därefter har det hela varit som en kännslomässig berg och dalbana, från att vara gråtfärdig till studsa upp och ner.

Har nog medvetet distansierat mig från vissa människor, har kanske inte kännt att jag har en plats där. Eller kanske inte känt mig bekväm i att ta en plats där. Men tycker nog trots allt att jag löst min uppgift någolunda.

Mina funktionärer har varit fantastiska och tyvärr så känns festival inte riktigt det samma när man inte står där i samma skor. Men när väl min Gc anlände, så tog han över, som den kontroll människa han är, och jag vet inte riktigt vad för roll jag fick därefter.

såhär efteråt upplever jag att det absolut behövs utvärdering, eftertanke och reflektion.

Som en skräckfilm

Regntunga mörka skyar hänger hotande över Stationsbyggnaden i Trollhättan. Inne är det nästan folktomt, jag förflyttar mig ut på perrongen och där står tåget mörkt och tyst på spåret. Inte en människa syns till och vinden flyttar runt skräp i konstiga mönster kring mina fötter. Detta för mina tankar till recident evil, och jag rycker nästan till när tåget startar. En man kommer upp för trappan och går över perongen med tom blick, hans svarta hår är långt och stripigt och han rör sig släpigt. Jag kränger på mig väskan och går mot tågvagnen och kliver på. Hittar snabbt min platsa och upptäcker snabbt att vagnen är tom sånär på mig och den svart stripiga mannnen. Tåget sätts i rörelse helt utan utrop och det luktar varmt. Efter någon minuts färd passerar vi en tunnel, och jag inser att lamporna inte fungerar, det blir mörkt och enda ljuskällorna är dom nödutgångar som finns med jämna mellanrum i tunneln. Jag är på väg till Arvika festivalen för mitt 6.e år och början av resan har satt kalla kårar längst ryggraden.